Utegångs förbud, vad är det bra för? Är det inte meningen att ens föräldrar ska göra så att man mår bra, för det är väl det de vill? Att man ska må bra, eller? Jag mår inte bra, jag mår skit, jag mår allt annat än bra. Varför? Jo för att jag är instängd, jag har ingen. Mina vänner är ute, jag vill också vara ute. Jag mår inte bra inne. Jag vill vara ute med mina kompisar, jag vill må bra! Jag vill inte må dåligt längre... Jag var ju så jävla lycklig... Seriöst, jag har fått tillbaka mina kompisar igen, jag älskar dom, men man måste underhålla kompisar annars försvinner dem, man glider isär om man inte ses ofta. Jag får inte träffa mina kompisar förutom i skolan, då har man ingen tid att snacka, korta raster och för mycket folk runt omkring, jag är inte mig själv längre. Utan mina kompisar är jag inte jag, då är jag någon annan.
Jag har aldrig vart så sur som de senaste veckorna men aldrig heller så lycklig, jag fick va ute i fredags, jag var så glad att jag nästan började gråta, jag träffade Oliver och Issan först, jag älskar dem, jag mådde bra då. Sen mötte jag Caspian och Didrik, jag skrattade hela tiden, dem fick mig att verkligen bli lyckligare än lyckligast. Utan mina kompisar är jag ingen. Jag har inte skrattat, jag har inte lett, jag har inte ätit. Jag har slutat äta, nu när vi ändå snackar om det, jag äter inget förutom det jag verkligen vill äta och det är så gott som inget. Jag hatar detta.
Jag vill gå upp i vikt, men jag kan inte äta, jag vill inte äta, jag kan verkligen inte om jag känner mig ensam, vilket jag gör. Jag vill träffa mina kompisar igen, leva ett normalt liv, ta fula bilder, skrika, rida på folks ryggar, hoppa omkring, skratta och vara lycklig. 
Jag gör vad som helst för att få gå ut igen... vad som helst...