Visst, jag saknar honom. Jag brukar tänka på honom hur mycket som helst, alla minnen är ju underbara.
Glömmer aldrig första gången han snackade med mig på riktigt, eller den gången vi stod och pratade vid skolan och han var helt underbar, glömmer aldrig heller alla trappuppgångar vi suttit i haha... Kommer aldrig glömma minnena från i somras heller!
Men vet ni vad jag har kommit på? -jag är så sjukt mycket lyckligare utan honom.
Tiden med honom var underbar men det senaste har vi ju inte gjort annat än att bråka, jag har vart små sur hur länge som helst, lite sådär små ledsen också men är nog tillbaka på riktigt nu.
Saknaden är stor men skit samma, mår ju bättre nu så det slutade väl bra iallafall! :)