När man verkligen försökt, kämpat, gjort mer än sitt bästa för att hålla vänskapen vid liv och ändå misslyckas, då vet man inte vart man ska ta vägen, vad man ska göra, om man ska skratta eller gråta, gå vidare eller stanna, ge upp eller försöka ännu lite till. Man vet knappt vem man är längre. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte vad jag gör, har gjort eller ska göra.
Jag tänker på vad jag gjort för fel, hela tiden, går inte en sekund utan att tanken upprepas.
Jag kan inte sova för då drömmer jag. Jag spelar upp våra minnen i sömnen, minnen jag verkligen vill glömma, radera och sudda ut. Tre nätter i rad har jag drömt om hur vi blev kompisar igen, jag har drömt om alla raster, alla fredagar, allt skratt, alla sms, alla bråk, allt helt enkelt... Från början till slut.
Jag vill inte mer. Ge mig en tidsmaskin så jag slipper allt? Så jag kan bli ett litet barn igen, ligga i vagnen och inte ha något problem över huvud taget.
Jag vill slå i huvudet så jag glömmer.
Jag vill göra vad som helst så länge jag inte måste plågas av minnen...
Låter sjukt, eller det år sjukt hur plågad man kan vara av minnen. Det är sjukt hur folk kan låtsas tycka om en sen bara lämna en ensam när man tror livet kommer vara på topp för alltid. Det är sjukt hur man kan gå från någons kompis till någons inget på bara några sekunder.
Vad fan gjorde jag för fel..?